Hanne Hukkelberg

Mainly to test Last FMs embed video function - but it's kind of cute!

Bob

Bob

Jag har precis fått min nya kamera. På vägen hem läste jag i en fototidning om hur man bäst fotograferar sina husdjur. Som tur är var Bob på besök över helgen. Vi var mitt inne i vår photo session då husse och matte kom och hämtade objektet, hann bara ta EN bild som inte var helt suddig.

Så här sitter jag här med min flådiga kamera och känner mig övergiven. Bob, kom tillbaka. Allt är förlåtet.

D U G O N G !

Jag hade ingen aning om vad en "dugong" var då jag fick ett mejl i ämnet för några år sedan. Det visade sig vara frågan om sjökor - en art jag nästan trodde var någon slags mytologisk varelse, eller i alla fall en sedan länge utdöd art. Men de existerar i allra högsta grad. Eller förresten - det kanske är ett överdrivet sätt att uttrycka sig – det finns inte så väldigt många kvar.

USA tänker nu bygga ut sin militärbas utanför Okinawa i Japan, och sjökorna där ligger risigt till.

Så jag slår lite på trumman – DUGONG!

Skriv till Japans försvarsminister och be honom skydda sjökorna

Beige hemmapysslare

Jobbar mycket på engelska, och snackar engelska hemma. Så nu pausar jag lite och bloggar på mitt eget språk. Som en rent språkvårdande övning.

Jag är så hjärtinnerligen trött på heminredningshysterin i vårt avlånga land. Jag tänker inte måla kaffefärger i hela lägenheten och skaffa vita blomkrukor och ett kök som ser ut som en obduktionssal.

Men vi flyttade ju nyligen och hamnade därför på IKEA en eftermiddag. Det är ofrånkomligt verkar det som. Ikea gör något märkligt med hela kroppen, jag blir liksom trög i huvudet och stirrar rakt fram och orkar inte lyfta armarna. Känner du igen det?

Så det var kanske inte så fiffigt att gå direkt till färgaffären efteråt. Även om vårt hem inte är speciellt koordinerat i övrigt vill jag inte ha kräksfärger på väggarna. Det ska ju vara mysigt ändå, fast som vi vill ha det och inte som heminredningsmagasinen dikterar.

Där stod vi, ikea-förvirrade, bland alla små lappar med färgprover. Tänkte att "det är väl inte så noga - det kan ju inte bli värre än det är" och "åt skogen med mesigt beige". Vi bad snälla farbrorn blanda ihop en nyans som såg lagom galet hemtrevlig ut, åkte hem och plockade fram roller och pensel. Vi började givetvis ana oråd direkt då vi öppnade burken. Kanske lite väl crazy. Men den blir väl annorlunda då den torkar? Det tog inte lång stund alls innan hela rummet var... äckellila. Torktiden hade ingen positiv effekt på nyansen alls; vi vaknade nästa morgon med ett litet skrik.

Så det blev en ny tur till färgaffären. Traumatiserade av vårt tidigare anarkistiska "vi-målar-som-Pippi-Långstrump-och-struntar-i-trenderna-färgval" hittade vi nån beige och civiliserad färg som hette "gräddkola". Vi köpte till och med en testburk den här gången. Den är farligt nära kaffenyanserna. Suck. Jag vill ju inte riktigt bliva stur.

Testing

On the road - part II

Photo: DN/Hannah Modigh

Today the biggest newspaper in Sweden published an article on people and their bicycles. My amigo Stefan's bike is definitely the most original one.

After having had 3 bicycles stolen in two years he decided to get one that nobody else would want. He bought an old ladies bicycle and decorated it with the skull of a moose to start with. Of course the skull got stolen eventually, but he found other ways to embellish his vehicle.

The theme now varies every year, currently it is "heavy metal" with hand cuffs and teletubbies.

And he is a nice guy. Honestly.

My favourite girl

We went to see my sister and her little family in Belgium a couple of weeks ago. I so wish I had recorded the wonderful sound of Elisa's laughter! She seemed to have lots of energy left when I had collapsed on the lawn. Am I getting old?

It was impossible to get a sharp shot, since Elisa is constantly on the move.

Up like a sun and down like a pancake

This post aims to explain the meaning of the Swedish proverb above.

Years ago a friend told me the story about the little calf. Overjoyed he ran out from the barn in the early spring, to walk on grass and see the sun for the first time in his short life. He jumped up and down, somersaulting high in the air.

That is how I felt Sunday on my first bike ride this spring. Uggli started once the battery was re-charged and I rode off with a silly smile on my face – the day was perfect for it – warm winds and sun. A guy at the petrol station had the same stupid grin on his face, and we were both so overly excited we shouted although we had turned the engines off and had a civilized conversation about the make and year of our wheelie toys.

That first bike ride is always the most dangerous one: filled with adrenaline and joy you set off on a fast moving machine you haven’t even seen for a few months. Slightly out practice and in all the excitement it can be difficult to measure speed, distance and determine how sharp the bends are.

It must have been pretty much the same for the little calf. He was so happy he behaved like a veritable circus calf, if there is such a thing. Unfortunately he had a bad landing, got stuck with his hoof and broke his leg so badly that the farmer had to put Little Happy Calf to death.

I am still here as you can see. I didn’t exactly have an accident. Could have, but didn’t. But the exhaust pipes look like metal spaghetti, and the bike is currently parked in somebody’s garden on a Stockholm island called Lilla Essingen. I messed up. It’s a long story - won’t bore you with ithe details.

As I took the train home, pretty annoyed, I came to think of the poor little calf. I only broke some metal after all.

Upp som en sol och ned som en pannkaka

[Regarding the picture that I *hrm* borrowed: I couldn't find one with a calf and a pancake.]